Det var inte precis självklart vad hon skulle bli ”när hon blev stor” och en ren tillfällighet gjorde att det blev Ljusdal. Ett intresse för idrott och idrottsmedicin gjorde att Kristina Forssell utbildade sig till sjukgymnast. Det var ett beslut som mognade fram.
– Jobbet har gått över all förväntan. Jag hade en slags drömbild innan jag började – och så blev det. Kollegorna är fantastiska!
Kristina Forssell kommer ursprungligen från Burträsk i Västerbotten. Hon studerade till sjukgymnast i Boden och blev färdig hösten 2003. Kristina sökte jobb från Örnsköldsvik i norr till Örebro i söder.
– Man kan inte fara hur långt som helst till släkt och vänner. Jag aktade mig noga för Stockholm. Där är det så tjorvigt med mycket folk. Ljusdal är lagom stort. Jag kommer ju från landet fastän jag kanske hade tänkt mig att jobba i Gävle eller Sundsvall.
Från soffpotatis till idrottare
I tonåren var Kristina en riktig soffpotatis.
– Men jag hade långt till kompisar hemma och fick cykla sju kilometer för att träffa dem, berättar hon. Hennes gympalärare som hon hade när hon var 15 år rekommenderade henne att ta på joggingskorna. Det gjorde hon och på den vägen är det. I dag går Kristina på ”gympa”, hon har tränat pilates och boxning och springer varje år Blodomloppet i Hudiksvall.
Idrottsmedicin intresserade
Kristina läste olika kurser i Umeå. Hon funderade på att läsa utbilda sig till idrottspedagog.
– Det var inget för mig. Idrottsmedicin intresserade. Slutligen föll valet på sjukgymnast och hon utbildade sig i Boden.
– Jag resonerade så här – äh, jag kan ju alltid sluta.
Så blev det inte fastän Kristina inte trivdes nämnvärt. Då är arbete i det verkliga livet något helt annat.
– Här finns en tillit att du gör det du ska, resonerar de.
Ser sig som problemlösare
Kristina tycker själv att hon egentligen är mer en teoretiker än praktiker. Hon är en problemlösare. Att komma fram till rätt behandling
för en patient är, stimulerar, tycker Kristina.
– Mötet med människor är det bästa och allra bäst är det när vi förstår varandra; när patienten också förstår sitt ansvar.
Det ligger mycket i hur patienterna resonerar själva om de drabbats av stroke eller Parkinson eller andra svåra sjukdomar.
– Det stämmer att ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” som är avgörande.
– Men visst är det trist när man inte kan hjälpa någon och att vi måste prioritera.
Yngst på jobbet
Kristina är yngst på jobbet, men det är inget hon funderar över.
– Jag sjunger i kyrkokören. Jag är bland de yngsta där också, skrattar hon.
Kristina känner kollegornas stöd och tillit. Första jobbet är en positiv erfarenhet som hon tar med sig. Det är inte omöjligt att hon en vacker dag drar sig norrut till släkt och vänner.
– Jag bor i Ljusdal, men hemma är även Burträsk.