nna Westberg f.1946

Precis här hade jag tänkt mig att Ines och Salmi gick, mitt på Åsen upp mot Paradiset.

Det var en förvinterkväll 1979 som författarinnan Anna Westberg yttrade dessa ord. Året innan hade hon debuterat med romanen "Paradisets döttar". Jag skjutsade henne från en kväll med författarserien "Gästrikebuketten" på Storviks bibliotek och när vi passerade den lilla orten Kungsgården så fick vi en plötslig ingivelse, svängde av från huvudvägen och fortsatte mot de platser som är utgångspunkter i hennes debutroman.
Både Anna Westberg och jag själv är uppvuxna vid denna ås och har båda behandlat livet kring den i våra romaner. Jag menar alltså den lilla åsen mellan Kungsgården och Åshammar, en sträcka på någon kilometer. För egen del har jag hämtat näring ur miljön till romanen "Min älskade slaktare".
Lägger jag sedan till att Anna Westberg hade författaren Per Gunnar Evander som svensklärare i realskolan i Storvik och gick med sina tidningsartiklar till författaren Göran Norström på Gefle Dagblad, så förstår var och en att författarskapen i Gästrikland är mycket sammanflätade och inte helt oberoende av varandra.

Förebilden till "Paradiset" i Anna Westbergs debutroman var några gamla arbetarbostäder i Urfors strax hitom Åshammar. Dit kom en grupp finska invandrare efter kriget och fick arbete på den SKF-ägda hästskofabriken. Bostäderna var dåliga och attityden från svenskarna var föraktfull. Det pratades helt enkelt skit om de finska invandrarna.
Redan i debutromanen bestämmer sig Anna Westberg för den miljö hon anser viktigast att beskriva, miljöer som oftast glöms bort i litteraturen. Nämligen småfolkets, de nedtrampade och föraktade. Från Salmi i arbetarbarackerna i Urfors till Maria moder i Paris slumkvarter.
Det övergripande temat i Anna Westbergs romaner är människan inför det sociala arvet. Det som gör att torftiga yttre miljöer smetar av sig på människornas inre liv. Ines möter kvinnoföraktet, fyllan och slagsmålen som förekommer i Salmis värld. I romanen "Maria moder" föder Maria våldtäktsbarnet Sandro som hon förskjuter och misshandlar på det sätt som hon själv har behandlats."Männen i Marias värld förvisas utan undantag till kategorin svekfulla kräk", skriver Anna Westberg.
När Anna Westberg var sjutton år flyttade hon "nästgårds" till brukssamhället Sandviken. Där studerade hon på läroverket men fann sig aldrig till rätta i ett samhälle så skarpt indelat i olika samhällsgrupper och så präglat av Sandemoses "Jantelag". Hon arbetade tillfälligt på Stadshotellet och det är också där som handlingen är förlagd i hennes andra roman "Gyllene röda äpplen". Huvudpersonerna är fortfarande Ines och Salmi vars vänskap ständigt sätts på prov av ungdomliga förälskelser. De röda äpplena har Salmi med sig från Paradiset när hon flyttar till stan och blir arbetskamrat med Ines.
Och var kan man skåda det verkliga klassamhället i koncentrat om inte på Stadshotellet? Skillnaden mellan slitet i restaurangköket och det behagfulla livet i matsalen. Järnverkets direktörer och utländska gäster som jäser bakom cigarrer och konjakskupor. Troligen har Anna Westberg hämtat mycket stoff till sina romaner från sina år i restaurangbranchen i både Sverige, Italien och Frankrike.

Med romanen "Walters hus" kom Anna Westbergs definitiva genombrott. Den romanen gav henne Svenska Dagbladets kulturpris och väckte stor uppmärksamhet. Boken är ett vågspel eftersom hon beskriver udda människor i ett brukssamhälle. Bara det faktum att Anna Westberg som ung kvinna vågar beskriva vänskapen mellan två äldre män är ovanligt. Två män som dessutom spelar med i ABF:s bruksorkester.
Romanen är uppbyggd som en symfoni. Språket och formen blir här viktiga ingredienser. Man kan märka ett tydligt trendbrott i Anna Westbergs författarskap som finns med ända fram till hennes senaste böcker.
I "Paradisets döttar" griper Nils fiolen och spelar upp till dans med såriga skogsarbetarnävar. I "Walters hus" drömmer sig finsnickaren och amatörcellisten Walter Brandt bort i Sjostakovitjs femte symfoni. Han har en drömbok där han tecknar ner sina drömmar och musiken är inte till för dans och gemenskap utan som en flykt för att slippa ta itu med besvärligheterna i livet. Som detta att göra slut på sitt ansträngda förhållande med hattmodisten Thea som är Walters motsats med sin jordbundenhet och livsvilja.
Walter Brandt bor i ett sekelskifteshus tillsammans med sin 85-åriga mor som regerar från sin stora imperialsäng i husets övervåning. Sonen är en vek drömmare som aldrig riktigt vågar ta ställning därför att han hela tiden har haft andra som tagit ställning åt honom. Huset förfaller liksom livet i det.
Huvudpersonen i "Walters hus" är intressant så tillvida som att han skiljer sig mycket från de manliga romanfigurer som förekommer i både tidigare och senare böcker. Han är verkligen inget "svekfullt kräk" eller hårdför våldtäktsman som gör vad som faller honom in med kvinnorna, men kanske ändå en svikare genom sin oförmåga och ovilja att ta ställning.

De fyra första åren utkom Anna Westberg med en bok varje år men sedan blev avstånden längre. På tio år publicerade Anna Westberg bara två romaner, "Sandros resa" och "Maria moder", som kan sägas höra ihop fast i omvänd ordning.
Även om grundtemat är detsamma i alla böckerna så är skillnaden mellan pappa Nils och dottern Ines värld å den ena sidan, och moder Maria och sonen Sandros värld å den andra sidan, mycket stor. För det mesta på det språkliga och formella planet. För när romanerna får liv i ovansjöbygderna har författaren ett mera ömsint, avspänt och humoristiskt förhållande till romanfigurerna. Det är säkerligen fullt naturligt eftersom barndomens språk alltid är det som ligger närmast hjärtat, ett språk man aldrig kan skaka av sig. Det är till exempel svårt att tänka sig scenen där Ines och Jormar begraver en fågel i en skokartong, och som begravningspsalm sjunger "Tjo va de va livat i holken", i någon av de senare böckerna. Där får inte romanfigurerna leva samma olydiga liv utan man får ibland intrycket att författaren är den som likt den 85-årige modern styr romanfigurerna från husets övervåning, för att uttrycka det bildlikt.
Även om Anna Westberg för närvarande bor i Dalarna har hon långa tider varit bosatt i både Italien och Frankrike. "Sandros resa" och "Maria moder" är resultatet av dessa erfarenheter.
I den första boken är miljön ett modernt Italien även om den mera liknar ett medeltida Dantes Inferno. Men detta inferno har sina kopplingar till Sverige eftersom huvudpersonen är den svenske Sandro som genom sin mor, bror och släktingar är bunden till Italien. Sandros bror är en hänsynslös människa som betalar sitt flotta liv med hjälp av stölder och bedrägerier. Marias yngsta syster Francesca är prostituerad och hårdhudad. Det är den miljön Anna Westberg beskriver. Inga romantiska hollywoodhoror som står och nynnar i månljuset eller lagom elaka bovar med cigaretter dinglande i mungipan.
I den första boken reser Sandro från en förslummad syditaliensk hamnstad till Rom. I "Maria moder" föds Sandro när den unga höggravida Maria en julkväll kommer med tåget från Rom till Paris och tar in på ett billigt hotell. Sandro är frukten av en våldtäkt. Han får mycket stryk och är i allra högsta grad oönskad.
Marias sörjer sitt öde och längtar efter kärlek och sin man. Det är därför hon reser till Mario i Stockholm för att uppleva det sista och slutgiltiga misslyckandet.
Egentligen är det erfarenheterna från Italien och Frankrike som gör Anna Westberg till en unik författare inte bara i Gävleborg utan i hela landet. Hennes senaste roman "Vargtagen" utspelar sig i Frankrike. Det är dessa erfarenheter som ger henne utblick över landskap- läns- och landsgränser. Dessutom söker hon ständigt nya verktyg och uttryckssätt. Och det är till slut det enda sättet på vilket en författare kan utvecklas.