er Gunnar Evander f.1933

Jag minns så väl en kväll för cirka femton år sedan. Det är väl preskriberat nu. Bygdens store son hade övertalats att komma hem till födelsebyn och hålla ett föredrag på det lilla biblioteket. Massor av folk hade kommit. Bibliotekarien strålade som en sol. Människor var nyfikna och viskade andaktsfullt. Stämningen var mycket god. Det fanns, som vanligt, mest kvinnor i lokalen.
Så kom han då, Per Gunnar Evander, född i Ovansjö och en av Sveriges mest erkända författare. Författaren höll ett lysande föredrag, fick varma applåder och den obligatoriska frågestunden tog vid. Ni vet den, då ingen riktigt vågar börja.
Då inträffade någonting mycket egendomligt. Varken Per Gunnar Evander eller vi i publiken var riktigt beredda. Längst bak i salen reser sig en man upp med surmulen blick och skriker: "Varför skriver du inte så folk förstår?" Publiken vänder sig förvirrad om. Vad menar han? Evander försvarar sig skickligt men mannen fortsätter ändå att älta sin fråga på ett egendomligt anklagande sätt. Jag är en av dem som försöker bryta in och säga: "Men Per Gunnar Evander är ju ändå en av Sveriges mest lästa och mest omtyckta författare..."
Ingenting rubbar mannen som ändå slutligen avbryts av en märkbart berusad man i Evanders egen ålder vars enda syfte är att denna kväll komma till ortens lilla bibliotek och påminna författaren om en blöt fisketur: "Kommer du ihåg när vi var ute och fiskade...Öh, kommer du ihåg det, va, Evander?".
En äldre man försöker sedan ställa Evander till ansvar för TV:s programpolitik och är rasande över en TV-pjäs där folk hade supit och svinat ner sig. Det hjälper inte att Per Gunnar Evander flera gånger förklarar för mannen att han dels inte hade någonting med TV-pjäsen att göra - och att han dessutom var anställd på grannkanalen.
En egendomlig tystnad sänker sig över lokalen. Vad är det som händer? Jag ser sorg i bibliotekariens ögon. Då reser sig ännu en man längst bak i publiken och slår spiken i kistan. Med hög röst säger han: "Jag har visserligen inte läst någon av dina böcker men..." Och sedan en lång utläggning om vilka brister dessa olästa böcker ändå har. Våra positiva frågor känns så futtiga när de ställs. Vi går alla hem, förvirrade och med hängande axlar.

En tid efteråt får Evander en recension i Arbetarbladet för sin bok "Hundarnas himmel" som är något av det bedrövligaste jag har sett. En av tidningens manliga journalister, med kvällstidningsambitioner, skriver en drapa som till tio procent handlar om romanen i fråga och till nittio procent handlar om Evander som person. Och han spänner musklerna och dömer ut dem båda å det skändligaste. Några bredbröstade karlar passar på att kasta sig över offret i spalterna och en het och inflammerad debatt uppstår.
Vad är det hos författaren Per Gunnar Evander som upprör sådana känslor hos män? För det är just män det är frågan om. Kvinnorna tiger som ofta i församlingen, läser och beundrar honom, skriver avhandlingar om hans böcker och person. Men vissa karlar, särskilt karlakarlar, ryter som lejon och känner sig hotade så fort författaren Per Gunnar Evander nämns vid namn. Är det kanske detta att Evanders huvudpersoner ofta är personer som är behäftade med uppdämd aggressivitet. Eller är det kanske så enkelt att Per Gunnar Evander är en manlig författare som bejakar sina innersta känslor, kvinnan i sig, barnet i sig, och att ingen som läser hans böcker lämnas oberörda? Att han rör vid det som är botten i oss alla? I så fall är väl detta ett tecken på mästerskap och ett bevis för att han är en av landets största författare.

Även om Per Gunnar Evanders stjärna lyser ensam och klar så har han sannerligen inte växt åtskild från de övriga gästrikeförfattarna och landskapets övriga människor. I början av sextiotalet gick han med sina första litterära alster till vännen och kollegan Per Agne Erkelius.
Erkelius och Evander var lärarkolleger på Västerbergs folkhögskola.
Men Evander sysslade inte bara med författande på den tiden. Likt P O Enquist var han också en duktig idrottsman. 400 meter sprang Per Gunnar Evander på strax över 50 sekunder och han kan också skryta med 10,9 som personbästa på 100 meter. När det var dags för debuten med "Tjocka släkten" 1965 då hade Erkelius redan gett ut ett par romaner. Den erfarnare gav råd. Författarkollegan Göran Norström minns hur det började för Per Gunnar Evander:

En vårdag 1965 stod han i backen vid Furuvägen. Jag var på väg ner till Gefle Dagblads redaktion. Han höll mig tillbaka ett ögonblick.
- Jo, sa han, det var en sak.
Samtidigt petade han några stenar in i en rännil och dämde upp vattnet en stund med högra skospetsen.
- Jag har fått en bok antagen, sa han.
- Jaha?
- Både av Norstedts och Bonniers, sa han. Jag skickade manuskriptet till båda.
Jag minns att det var ett stort ögonblick som hörde våren till, ty på den tiden fanns det romantik i att debutera som författare.

Men helt nybörjare som skribent var han nu inte. Redan 1957 hade Evander sin första novell publicerad i Gefle Dagblad där han också skrev lyrikrecensioner under många år.
Per Gunnar Evander uttrycker i sina böcker en stor kärlek till landskapet Gästrikland och dess människor, trots att det ibland kan vara lite si och så med gensvaren från trakten. Han utger sig inte för att vara någon oberoende författare som lämnat det gamla bakom sig. Genom åren har han framhållit betydelsen av personer som Calle Z på Västerberg och han har också skildrat honom och landskapet i uppmärksammade TV-program. Personer som poeten Stig Sjödin, skådespelaren Olle Westin ("Mitt livs första riktiga konstnär") var betydelsefulla. Journalisten Sven-Åke Dahlbäck, vars varmhjärtade socialism tidigt vann hans sympati. Läraren och filosofen Johan Nygren vid vars fötter han satt. Personer som inte var, eller är, kända utanför sitt sammanhang men vars minne och glöd Per Gunnar Evander för vidare.
Sedan debuten 1965 har det kommit en bok praktiskt taget varje år. Evanders stil är omisskännlig. Psykologiska nutidsromaner. Den klara, renskalade prosan som ibland får en byråkratisk karaktär, men där samtidigt mystiken, känslan och skrattet ligger så nära ytan."Jag heter Per Gunnar Henning Evander. Mitt folkbokföringsnummer är 330425775. Jag talar alltid sanning", står det i inledningen av hans andra roman "Bäste herr Evander". Redan där märker man det som jag tycker kännetecknar författaren i fortsättningen. Allting är så oerhört klart och tydligt, ja, nästan övertydligt. Men varför skriver han så? Kan man lita på en person som säger att han alltid talar sanning? Heter han Henning egentligen? Man engagerar sig ofrånkomligt i personer och frågeställningar samtidigt som man anar författarens lite luriga leende där i bakgrunden.
Trots det protokollsartade språket anar man också en djup insikt om människan, om språkets möjligheter och dess poetiska dimensioner. I "Måndagarna med Fanny" finns ett replikskifte mellan fadern och sonen som jag brukar terrorisera mina kamrater med och som jag tycker belyser just detta. Sonen säger försonande:

- Tror du inte att det ändå finns en lycka i världen, farsan?
- Kalla mig inte farsan!

Per Gunnar Evander tvingar oss att tänka efter vad som egentligen sägs. Han har många gånger gett förklaringen till hur han kom fram till sin plattform i författarskapet, insikten i det svåra att beskriva det som till synes sker, men berätta det som egentligen sker.

- När jag tog folkskolelärarexamen i Gävle 1958 fick jag ett vikariat under fyra veckor på Alborga skola i Valbo. Jag hade en fyra och som de flesta klasser reste vi till Furuvik. När vi stod där allesammans vid apgropen tappade Jan, en av eleverna, sin ryggsäck ner i gropen.

Aporna rev upp den och vittjade den på innehållet. Jan molteg. Men när en av aporna tog sig före att skala Jans banan och äta upp den brast tålamodet och pojken skrek: "Djävla apdjävel!
Senare fick eleverna skriva en uppsats om Furuviksresan. "Men då svärde Jan" skrev en av eleverna och alla hade naturligtvis tagit med händelsen om Jan och hans ryggsäck. Samtliga, utom Jan själv. Men läsaren kunde ändå ana sig till upplevelsen.

Kanske var det denna lilla obetydliga händelse vid apgropen i Furuvik som var startpunkten till ett av Sveriges mest betydande och intressanta författarskap. Det som skapats av människan och författaren Per Gunnar Evander.