![]() |
Han har kallats allt möjligt: kronofogdarnas skräck, den svenska litteraturens slugger, en passionerad byråkratjägare, västkustens Ernest Hemingway, en svensk Gargantua. Oavsett om dessa epitet stämmer eller ej så har Anderz Harning för evigt skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien, främst genom de omänskligt grymma barndomsskildringarna "Stålbadet" och "Asfåglarna" som filmades för TV under rubriken "Ondskans år". Om jag nu vore så nedgången som folk påstår så är det ju en smula märkligt att jag skrivit 15 romaner, 600 noveller och tusentals tidningsartiklar.
För trots sitt nonchalanta och bullriga yttre så var han en mycket disciplinerad författare som alltid höll tider och aldrig rörde en droppe sprit när han arbetade. I mer än tio år skrev Anderz Harning kåserier i Dagens Nyheter och redaktionen minns att det bara var två gånger som han uteblev: första gången på grund av ryggskott och den andra gången på grund av intensivvård som han senare beskrev i ett kåseri. Dagen före hans död publicerades hans sista DN-kåseri. Än idag kan jag känna hennes slag mot ansiktet. När någon lyfter handen mot mig, om det så bara är för att jag ska få en kram, så duckar jag automatiskt eftersom jag tror att jag ska få en örfil, sa Harning något år före sin död.
Den ibland dagliga misshandeln kunde gå till så att styvmodern väckte den sexårige sonen mitt i natten och utan anledning gav honom ett kok stryk. Ibland duschade hon Anderz i ömsom kallt och varmt vatten för att den metallbitsförsedda rottingen skulle ta lite bättre. Ett av styvmoderns favorituttryck var "passa dig så att du inte åker upp genom skorstenen", och menade därmed förintelselägren i Tyskland som hon väl kände till. Styvsonen kallade hon en "vit jude". Han fick vänja sig vid tilltalsord som "missfoster", "värdelöst kryp" och "jävla knölföding". Allt i linje med föräldrarnas rasbiologiska världsbild. När kriget gick mot sitt slut och Hitler slutligen dog blev styvmoderns besvikelse så stor att hon försökte kastrera Anderz med en rakkniv. Så djupt har detta präntats in i mig att jag fortfarande kommer på mig med att gnola "Horst Wessel". Ännu kan jag delar av Hitlers "Mein Kampf" utantill liksom alla nazistsångerna. Vid riktigt högtidliga tillfällen fick jag ett hakkors om armen. Jag var riktigt stolt och lekte att jag var farbror Hermann [Göring]
Anderz Harning levde hela barndomen under konstant stress och tvingades totalmobilisera psyket för att överleva mentalt. Han berättar om "det violetta" som var en sorts flyktmekanism som pressade människor ofta tar till. Han flydde in i en fantasivärld och "det violetta" förklarar han som ett hallucinatoriskt transtillstånd som han alltid försatte sig i när han blev misshandlad. Detta tillstånd blev till ett landskap inombords som var som en grotta med en svart stilla sjö i och med skimrande blåvita oregelbundna pelare på stränderna som liknade stalaktiter. Nästan som en liten skogstjärn i det inre av Hälsingland.
Vid 23 års ålder 1961 debuterade han med romanen "Fridagar". Den berättar om Harnings oroliga och kringflackande liv i världen. Senare skulle hans liv, och därmed också landskapet Hälsingland, vara en viktig ingrediens i författarskapet. Hatet mot övermakt och förtryckare var alltid en oerhörd drivkraft hos Anderz Harning. Anderz Harnings sista roman "Mogadondalen" utspelar sig i Delsbotrakten. Romanen "En skatteindrivares död" driver hejdlöst med byråkratsamhället efter eget trassel med skattemyndigheterna. Debattboken "Bara en far?" var resultatet efter en skilsmässa med egendomliga förvecklingar. "Tidningslorden" kom till efter förvecklingar med tidningsägaren Lars Hjörne på Göteborgsposten. Anderz Harning var länge en glödande kommunist men novellsamlingen "Gerilla" väckte uppmärksamhet och vrede hos den samlade vänsterrörelsen i mitten av sjuttiotalet, eftersom Harning inte romantiserade revolutionärerna utan framställde revolutionen som det smutsiga, ångestfyllda och tvivelaktiga företag det kan vara. Här får man minsann skallarna bortskjutna. Anderz har alltid varit vanvettigt feg och rädd för fysisk smärta... Han var pjoltig helt enkelt. Det värsta är Anderz' feghet. Jag skrattade högt när jag läst om hans heroiska närvaro när Prag ockuperades. Jag tror han var så rädd att han sket i byxan, så det så! |
||||
|
I Tillbaka till Huvudsidan |
|||||
|
|
|||||
|
© Utdrag ur Bernt-Olov Anderssons "Gästrike-Hälsinge Litteratur" Gidlunds Förlag 1996 |