älsingland i litteraturen

I många av Nordens riken och provinser plägar man visserligen sätta högt värde på alla slags metallarbetare, de må nu vara smeder, gjutare eller mejslare... dock finner man i hälsingarnas mot norr belägna landskap (hedersnamnet landskap erhöll det fordom på grund av sina inbyggares storartade bedrifter) till den grad skickliga och samvetsgranna konstnärer på smideshantverkets område, att de knappt hava sina likar i hela Norden.

Även om dessa handfasta smideskonster skattades högt av ärkebiskopen Olaus Magnus i början av 1500-talet så var han säkert inte främmande för rimsmidet som konstart. Visserligen var Georg Stiernhielm, "den svenska skaldekonstens fader", inte född än men med vetskap om Olaus Magnus kunskaper i bland annat grekisk mytologi så kan vi nog vara säkra på att han också kände till en del om hälsingarnas mytologi. För den mystiska vildmark som kallades Ödmorden, i gränstrakterna mellan Hälsingland och Gästrikland, inbjöd naturligtvis till sägner och muntliga berättelser som sedan hållit sig levande genom många generationer av hälsingar. Olaus Magnus skriver bland annat om några vildsinta jättar som befolkade Ödmorden:

En jätte från Hälsingland vid namn Hartben, som hade en längd av nio alnar [långt över fem meter]...räknade sig till berömmelse, att han rövade kungadöttrar och skändade dem; han hade vant sig vid att föredraga förbindelser med kvinnor av adel framför sådana med lågättade och att anse sig dess mera frejdad, av ju mera lysande samhällsställning de kvinnor voro, mot vilka han övade våld; honom jämte sex hans kämpar, hvilka på samma sätt firade våldets och brottets orgier, krossade han [vilden Sivald] helt och hållet med en väldigt stor slägga.

En av de mera kända sägnerna är den om Stigman Sote som faktiskt omnämns i en isländsk fornsaga. Stigmannen Sote framlevde sitt rövarliv i "Eyskoga-mörk, hon skilr Gestrekaland och Helsingjaland...". Sägnen är utgångspunkt i Per Wikbergs bok "Stigman Sotes Saga".

älsinglands apostel

Mest känd är sägnen om Staffan, Hälsinglands apostel. I den berättas det inte bara om gränstrakterna vid Ödmorden utan även om trakterna kring Trönö och Norrala där Staffan sägs vara begravd. Platsen kallas "Staffans stupa" och ligger på Norrala kyrkogård. Ändå är det nog inte som apostel och missionär han är mest känd, utan mera genom visor om Staffan stalledräng.

På hälsingeaposteln Staffan tid kallades allt norr om Ödmorden för Hälsingland. Adam av Bremen, en berest tysk historieskrivare som dog cirka 1085, nämner honom i sin kyrkohistoria:

På svearnas och nordmännens gränsområden bo skridfinnarna, vilka sägas löpa snabbare än vilda djur. Deras största samhälle är Hälsingland. Åt detta invigde ärkebiskopen som förste biskop Stenphi [Staffan]...Genom sin predikan vann denne många av dessa folk [för kristendomen].

Enligt den Prosaiska krönikan slog Hälsinglands hedningar ihjäl honom. Staffan sägs ha mött sin dråpare vid Tönnebroheden i närheten av Skog, men det finns olika uppfattningar om den exakta platsen. Vissa berättelser dräper honom vid en bäck som korsar den gamla landsvägen mellan Hamrånge och Skog, den så kallade Mordbäcken, andra vill placera dådet vid en sten, Kapellstenen, i närheten av byn Själstuga medan åter andra säger att dråpet skedde inne i själva byn. Men Själstuga ska alltså vara platsen där Staffan "själades" eller stenades ihjäl. En svensk författare som kände till Kapellstenen, och som dessutom hade släktingar i både Bollnäs och Norrala, var Carl Jonas Love Almqvist. Hans farfar var gift med en dotter till prosten Bergman i Bollnäs, en faster var gift med hälsingeforskaren J D Flintenberg och en annan faster med prosten Rönnquist i Norrala. I sitt ungdomsarbete "Cypressen" berättar han om:
den stora skogen, som ligger mellan Hamrånge och Stråtjera... och ett litet kapell, som var byggt vid Tynnebro mitt på denna skog och där resande ännu idag rasta.

Kapellstenen återfinns också på många gamla kartor som rågångsmärke, men de sägner som berättar att dråpet utfördes vid Mordbäcken har stöd i den gamla Hälsingelagen som tillkom under första hälften av 1300-talet och som då gällde hela Norrland och även Finland eftersom allt bebott land ovanför Ödmorden kallades Hälsingland ända fram till slutet av 1300-talet. Vilken som har rätt angående Staffans död är svårt att veta och kanske också av ringa betydelse.

Det egentliga Hälsingland kallades i äldre tid för Sundede och var delat i två områden, Alir och Sundede. Dessa områden styrdes av varsin lagman, syssloman och prost. Från och med 1400-talet fanns bara en enda lagman som reste omkring och höll ting på olika platser i Hälsingland.

En av platserna var säkert Faxeholm i Söderhamn som genom tiderna fascinerat författare. Medeltidsfästet, som låg på en tidigare kringfluten holme, har bestått av en fyrkantig byggnad som inneslutit en mindre borggård. År 1398 skänkte sjörövare, eller vitalianer, Faxehus till drottning Margareta och i början av 1400-talet innehades Faxeholm av en dansk fogde som var så eländigt grym mot hälsingarna att de slutligen gjorde uppror. Det var när Engelbrekt hade börjat befria det övriga Sverige från förtryckare som han såg till att hälsingebönderna fick hjälp av den erfarne krigsmannen Olof Djekn. Med dennes hjälp drev de ut och slog ihjäl danskarna innan de brände ner det gamla medeltidsfästet.