Division Operation har idag lämnat in en anmälan enligt Lex Maria till Socialstyrelsen. I det aktuella fallet missades frakturer på en femårig pojke.
En femårig pojke faller i skidbacken i januari utan att bindningarna löses ut. Han åker hem med förälder men hämtas senare av ambulans då smärtorna tilltar. Ambulanspersonalen misstänker höftfraktur efter hur pojken beskriver sin smärta. På akutmottagningen är pojken smärtpåverkad och svår att undersöka, läkaren är dessutom ovan att bedöma barn som råkat ut för skidolyckor.
Röntgenundersökning av höft och lårben görs men ingen faktur kan hittas. Pojken läggs in på barnavdelningen för observation och ny röntgen planeras följande dag. Morgonen efter undersöks pojken igen men är fortfarande svårundersökt. Pappan beskriver att pojken även klagar över smärtor i knä och underben och påpekar att bindningarna inte löst ut, men budskapet når inte fram. Ny röntgen görs med oförändrat resultat och pojken stannar ytterligare en dag på barnavdelningen för observation.
Påföljande morgon har pojken varit på lekterapi, men endast suttit i rullstol. Rondande läkare skriver hem pojken med rörelseträning, då röntgen varit utan anmärkning och pojken vill åka hem. Detta görs trots att man inte har någon klar diagnos för smärtorna, dessutom har pojken ännu inte kunnat stå eller gå. Ingen uppföljning är inplanerad.
Pojken blir inte bättre och en sjukgymnast notetar att underbenet är svullet. Vid röntgen på akutmottagningen hittar man då frakturer på båda underbenen och behandling sätts in med helbens- och senare underbensgips.
- Läkningsförloppet har inte påverkats av fördröjningen men pojken har utsatts för onödigt lidande under några dagar, vilket vi uppriktigt beklagar har skett. Socialstyrelsen får nu granska händelsen, samt de förändringar som vidtagits med anledning av det inträffade, säger Lars-Göran Holtby, chefläkare Division Operation.
Utdrag ur händelsebeskrivningen
Pojke 5 år som i början av januari faller i skidbacken utan att bindningarna löser ut. Åker initialt hem med förälder, men smärtorna tilltar och ambulans tillkallas, man misstänker höftfraktur efter hur pojken beskriver smärtan. På akutmottagningen har pojken ont och är svårundersökt, läkaren är dessutom ovan att bedöma barn med skidskador. Rtg undersökning av höft och lårben görs i narkos, ingen fraktur ses, lägs in för observation på barnavdelningen, ny rtg planeras påföljande morgon. Rond på morgonen pojken svårundersökt, pappa påpekar att bindningarna inte löst ut och att pojken även klagar över smärtor i knä och underben, budskapet når inte fram.. Ny rtg oförändrat resultat, kvarstannar till påföljande morgon, pojken varit på leterapi men endast suttit i rullstol. Skrivs hem med rörelseträning av rondande läkare då rtg varit ua och pojken vill hem, dock utan klar diagnos till smärtorna dessutom har pojken inte kunnat stå eller gå, ingen uppföljning inplanerad.
Tillståndet förbättras inte, sjukgymnast noterar att ett underben är svullet, via akutmottagningen kompletterande röntgen och man finner då frakturer på båda underbenen, konservativ behandling sker med först helbens- och senare med underbensgips. Den fördröjda diagnosen har inte påverkat det slutliga läkningsförloppet, men naturligtvis orskat pojken ett onödigt lidande under några dagar.
Socialstyrelsen får nu granska händelsen, samt de förändringar som vidtagits med anledning av det inträffade.